supergonaa

Tänk att kunna förlora sig själv i någons ögon, bli helt vilsen och inte hitta tillbaka ut.
Men trots att man inte hittar tillbaka samma väg känner man en trygghet, som om allt i slutändan kommer att ordna sig. En beröring gör så att man tappar koll på både tid och rum.
Hjärtat dunkar hårt i bröstet, som om det på något sätt vill hinna ikapp tiden som fortlöper förbi oss.
Men för stunden finns ingen där, varken du eller jag.
Det enda som finns är två själar som försöker hitta till varandra trots flera mils avstånd.
Jag känner din närhet trots att du inte finns här, jag känner dina hjärtslag lika tydligt som om du låg bredvid mig. Dina ord upprepas i mitt huvud som om du säger dem till mig varje dag.
Jag sträcker mig, men kan inte nå dig.. Det är någonting starkare som drar mig tillbaka.
Jag springer, men vägen blir bara längre för varje steg.
Jag stannar till, tar ett djupt andetag enda in till magen som får lugnet att lägga sig ett tag.
Sedan tänker jag efter. Minnen suddas bort med tiden ifall inte båda kämpar för samma sak, kraften som drog mig tillbaka var vettet. Ge aldrig hela dig till någon, för i slutändan har du ingenting kvar ifall du förlorar.
Men ifall du kämpar så har du gjort allt du kunnat.
Känn därför en extra gång i bröstet så ser du att det delade hjärtat är påväg mot sin helhet.