supergonaa

Trots att jag vet att han inte kommer att älska mig lika stark som jag älskar honom.
Trots att jag vet att han inte kommer att uppskatta mig, respektera mig som person eller finnas där för mig.
Finns det något som drar mig tillbaka till det där som vi har.
Jag själv skulle kalla det kärlek, men i andras ögon skulle det ses som en slags trygghet.
Kärlek handlar om kärlek mellan två personer, inte alltid att det blir jämt fördelat mellan kärleken.
Men ingen kollar på marginalen om skillnaden inte är stor, förutom i mitt fal.
Trots hit, trots dit. Jag kommer inte komma så långt med mina bortförklaringar till hans beteende eller vår kärlek. I slutändan kommer verkligheten att hinna ikapp mig och vad händer då?
Då inser jag att det inte varit värt det.
Att livet har så mycket att erbjuda, jag som person begränsar mig själv i en fantasikärlek.
Jag behöver inte honom för att känna trygghet, han är en fantasi och jag en verklighet.
Jag finns, han inte. Jag är därför stark nog och tar första steget mot verkligheten.
Detta gör jag inte ensam. Utan har min familj och vänner som hjälper mig under resans gång.
Dessa är dem enda som jag behöver för att lära mig att trots att man gått fel väg, så finns alltid en utväg.